Att bo i olika länder
När jag var gravid och först nämnde till Lewis om att kanske flytta så sa jag "kanske jag nog måste flytta till finland.." utan att egentligen riktigt veta varför, och han sa nog ganska direkt att då kommer han med. Efter det pratade vi en del om det och han skulle helst av allt ha stannat kvar i Barcelona, men ju mer jag tänkte på det desto mer insåg jag varför det skulle vara allra bäst att flytta tillbaka hit, och fast det har varit jobbigt för oss båda så var det absolut det enda rätta av många olika orsaker och jag kan inte ens föreställa mig att det skulle vara på något annat sätt.
Men att bo i ett land där den ena delen av familjen (eller båda) inte bor, är inte det enklaste heller. Speciellt inte för mig, för jag tänker alldeles för mycket och känner mig "skyldig". Min pojkvän har nog det här på klart hur man ska hantera en sån situation, helt enkelt inte tänka på det och han har nog sagt till mig flera gånger att "om du fortsätter att tänka och grubbla över såna där saker så kommer du bli galen", och det är sant, men lättare sagt än gjort.
Det är nog varje dag som jag sitter och funderar och känner mig skyldig och det har börjat bli värre. När vi flyttade hit så sa vi ju att "på obestämd tid", och det är det fortfarande, men jag har redan börjat grubbla över om vi ska flytta någon gång och vad som kommer hända då. För jag känner ju mig redan nu hemsk över att "ta iväg" Miles från hans morföräldrar även fast vi inte ens har planer på att flytta. Och så tänker jag att tänk om vi skulle bo i ett helt annat land, då har han ju ingendera av familjerna runt sig, hur man än gör så är det ju alltid någon (eller alla) som missar allt. Men hur gör man då, om man inte riktigt vill bo i varken finland eller england och mår dåligt över tanken på att bo i ett annat land för man vill ju ändå vara nära familjen?
Det värsta är ju också att Lewis familj funderar ju knappast så mycket på det här, och min familj kanske inte heller gör det, men fast alla skulle säga åt mig att det nog är okej så skulle jag ändå aldrig må bättre över det. Och sen när Miles blir äldre, kanske han också tycker det är jobbigt att inte vara nära familjen..
Lösningen? Vinna på lotto och bli miljonär så man kan resa fram och tillbaka hela tiden? Jaa kanske det..
Jag måste väl nog bara försöka börja tänka positivt på det hela istället. Challenge accepted.
