Förlossningen
Vid förlossningsavdelningen blev vi mottagna av en något äldre barnmorska. Jag fick lite den där känslan att hon trodde att vi nog bara var ett sånt par som kommer inrusande bara för att vi inte känt sparkar på några timmar. Men det ändrades så fort hon mätte min mage och sf måttet var 26, vilket motsvarar att man är i vecka 32+0, jag var i vecka 37+2.
Jag skulle få ligga och göra en ctg kurva i en halvtimme, som mäter babyns hjärtljud och mina sammandragningar. Klockan var då ungefär halv 6. Datorn som registrerade detta fanns i rummet och även i rummet bredvid, där en läkare satt och höll koll på det. Lewis sa att det ibland blinkade något och stod typ varning på skärmen, men när jag kollade på hjärtljuden var dom bra. Efter ungefär halva tiden kom en annan, yngre barnmorska in och förklarade att hon skulle ta över och sa att efter detta skulle läkaren göra ett tillväxtultra för att uppskatta babyns storlek.
Efter att halvtimmen hade gått fick vi gå in till det andra rummet där läkaren var. Hon berättade att vid 2 tillfällen hade babyns hjärtljud sjunkit och blivit oroväckande låga. Genast ändrades mitt tillstånd och jag kände mig oförmögen att prata, jag visste inte vad jag skulle göra eller säga så jag bara satt där och nickade när hon berättade att vi nu skulle göra ett ultraljud för att se om allt var okej.
Hon kände efter att jag var 1 cm öppen och sa att hon retade hinnorna lite, jag hade läst att det kan sätta igång allting så jag tänkte "jahapp, det kanske är nu det kommer ske!"
Klockan var något efter 18.00 när jag låg där och tittade på skärmen som visade vår son inne i min mage, sen tittade jag på läkaren och bara väntade på att hon skulle säga något. Vi såg på när hon gjorde olika mätningar och jag hoppades innerligt att han skulle må bra. Det kändes som en halv evighet innan hon började prata, när hon väl började kände jag bara hur gråten brände bakom ögonen och jag gjorde allt jag kunde för att hålla den tillbaka.
Det första hon sa var att han är väldigt liten, hon uppskattade vikten till ungefär 2 kg eller lite mer och sa att det motsvarar vecka 33. Hon fortsatte berätta om att moderkakan var så liten och att han inte får tillräckligt med näring, att han inte mår bra och att han måste komma ut, med kejsarsnitt för han skulle inte klara av en vaginal förlossning, och det skulle ske så fort som möjligt men eftersom jag hade ätit före vi kom måste vi vänta tills min magsäck är tom. Medan jag försökte smälta allt hon sa kunde jag bara hoppas att hon även skulle säga vad hon precis hade sagt på engelska, annars skulle jag brista ut i gråt. Till min lycka gjorde hon det och lyckligtvis reagerar inte min pojkvän som jag i situationer som denna, medan jag vänder mig inåt och blir helt tyst blev han tvärtemot och frågade allt möjligt, saker som jag ville ha svar på men kunde inte förmå mig själv att fråga. Han frågade vad som skulle hända, när förlossningen skulle ske, vad som skulle hända med babyn efteråt, hur stor är chansen att han är okej osv. På det sista svarade hon att hon kan inte säga, hon kan inte garantera att han kommer vara okej. Då kändes det verkligen som att jag ville bryta ihop och gråta men genast bestämde jag mig att nej, det skulle jag inte göra, nu var det tid att samla sig och vara stark och se till att få ut vår son. Så det gjorde jag. De förklarade att jag skulle få ligga i ctg kurvan i några timmar och inte äta eller dricka något så skulle vi se senare, det skulle bli kejsarsnitt antingen sent på kvällen eller i morgon sa läkaren.
Vi fick gå till ett observationsrum där jag då skulle ligga i ctg kurvan och bara vänta. Jag fick en kanyl och dropp eftersom jag inte fick äta eller dricka något. På skärmen som registrerade hjärtljuden och sammandragningarna kunde jag se exakt när en sammandragning började, var som starkast, och när den slutade. Jag fick en sån "ahaa, så det här är en sammandragning" känsla, för jag hade ju känt att magen blivit hård men jag visste inte att det var sammandragningar jag hade. Jag ringde till min mamma och förklarade läget och frågade om hon kunde åka och hämta vår hund eftersom vi skulle lämna på sjukhuset.
Vi hann inte vara i det rummet länge alls förrän både barnmorskan och läkaren kom in och berättade att jag hade haft flera sammandragningar och babyns hjärtljud hade inte sjunkit så vi skulle försöka oss på en normal förlossning i alla fall. Jag blev då förflyttad till förlossningsrummet och hon undersökte mig igen - öppen 2 cm. Dom frågade om jag hade ont men än så länge kände jag inget.
Så där låg jag, mindre än 2 timmar efter att vi hade kommit dit, och skulle snart föda fram vår son. När jag insåg att det faktiskt är dags nu insåg jag också en massa andra saker, som att vi måste informera världen, ringa till england och jag tänkte på bilen och att jag troligtvis kommer få parkeringsböter.
Efter en stund kom läkaren och barnmorskan in igen och då skulle hon göra så att vattnet gick - speeda upp det hela lite helt enkelt. Jag blev lite smått rädd för jag visste ju att dom smärtsamma sammandragningarna börjar när vattnet går. Där grävde hon omkring där inne och det var väldigt obehagligt tyckte jag. Det kändes inget speciellt när vattnet gick, bara som vatten som rann ut, hehe smart. Efter det satte hon en skalpelektrod på babyns huvud för att lättre följa med hjärtljuden. Barnmorskan sa att nu kommer det säkert börja göra ont snart och frågade om jag hade tänkt på någon speciell smärtlindring, men det hade jag inte. Hon sa att det är bara att trycka på knappen när det börjar kännas så tar vi det därifrån och ser vad som passar. Sedan lämnade dom oss ifred igen.
Jag minns inte riktigt hur länge vi var i det rummet men allting gick väldigt snabbt och jag minns att jag var nog lite rädd när jag började känna av sammandragningarna, jag tyckte att allt hade gått så fort, men allt jag kunde tänka på var att jag ville att han skulle komma ut så fort som möjligt och att han skulle må bra, så vid det laget brydde jag mig inte om hur ont det skulle göra. Det gjorde ont i ryggen hela tiden, inte sådär "åh herregud jag tror jag dööör" ont men lite "det här är nog inte alls bekvämt, jag skulle nog behöva massage" ont.
Lewis ringde till England för att berätta vad som hände och när jag låg där i sjukhussängen var första gången som jag pratade med min svärmor. Resten av världen informerade vi helt enkelt genom internet, hade varken tid eller lust att ringa runt och skicka meddelanden åt folk.
Efter en stund kom min mamma in genom dörren, hon var där en stund och gick sen ut för att ta nyckeln av Lewis så hon kunde åka för att hämta hunden. Under tiden jag var ensam där kom läkaren och barnmorskan in igen för att göra en till undersökning. Jag var nu öppen 4 cm och hon grävde omkring där inne igen alldeles för länge tyckte jag. Babyn tyckte inte heller om det för hans hjärtljud sjönk igen och jag blev tillsagd att stå på alla fyra och ta djupa andetag tills hans hjärtljud var normala igen. Läkaren sa att om det händer en gång till blir det nog kejsarsnitt. Barnmorskan frågade flera gånger om det har börjat ta riktigt ont ännu men jag svarade bara nej, det kändes ju såklart men med tanke på vad jag hade förväntat mig att känna när jag var öppen 4 cm var det rena barnleken. Dom satte dit en urinkatet och lämnade rummet igen.
Efter en stund kom dom tillbaka igen, dom förväntade sig att jag skulle känna så mycket smärta att jag skulle behöva smärtlindring snart men jag var okej, förutom att det började kännas rejält i ryggen. Läkaren ville ta ett blodprov från babyn, det tog en stund innan hon lyckades och jag var väldigt obekväm, men hon lyckades och det var okej. Han reagerade inte negativt på det så hon förklarade att vi skulle fortsätta att försöka få ut honom den normala vägen, för att snabba på det hela (som att det inte gick snabbt nog!) skulle jag få värkstimulerande dropp för att verkligen sätta igång värkarna.
Men hon berättade att händer det något så är alla redo att direkt ta mig till operation.
Barnmorskan förberedde för det och efter det hände allting väldigt snabbt. Så fort hon hade lagt dit det sjönk hjärtljuden igen, jag ställde mig på alla 4 igen, läkaren kom in och jag hörde henne säga "nu blir det kejsarsnitt!" och barnmorskan bad mig att flytta över till en annan säng som plötsligt var bredvid mig. Hon sa till Lewis att dom snart kommer tillbaka och sen gick dom snabbt iväg med mig. Jag trodde att dom skulle hämta honom så i hissen frågade jag "min pojkvän kommer väl nog att vara där med mig?" och till svar fick jag "nej tyvärr det hinner vi inte med". Det kändes väldigt ledsamt men jag bestämde mig för att jag skulle stay strong för babyns skull.
Inne i operationsrummet var det säkert nästan 10 personer och 5 av dem samlades runt mig direkt. Alla gjorde dom någonting och alla pratade med mig på samma gång, en satte fast olika sladdar och saker på mig, en gav mig en mask och satte på en blodtrycksmätare, en började putsa min rygg och jag visste att han snart skulle sticka mig. Så var det en som höll fast mig så att ryggen skulle vara så böjd som möjligt och en stod bara och pratade med mig men jag minns inte alls vad han sa, det kändes bara som ett enda kaos men allt jag kunde tänka på var vår ofödda son och snart skulle jag få se honom. Normalt skulle jag nog ha varit super nervös och rädd, speciellt eftersom lewis inte var där vid min sida för det skulle ha varit 100 gånger tryggare och bättre, och nu i efterhand vet jag inte hur jag klarade det så bra som jag gjorde, det var nog för vår sons skull!
En sköterska nöp mig i magen och frågade om jag kände av det, "såklart jag gör, det var ju bara 1 minut sedan jag fick sprutan!" ville jag säga men jag nickade bara. En annan förklarade att jag kommer bli bedövad upp till bröstkorgen så andningen kan börja kännas konstig men jag skulle ta det lugnt bara. Det gick nog inte många sekunder så hörde jag någon säga "okej vi är redo", jag blundade och trodde verkligen att jag skulle känna av när dom skärde upp mig. Och visst gjorde jag det, jag kände av precis allting men det tog inte ont det vara bara rejält obehagligt. Det tog inte länge så kände jag av att nu är det inte långt kvar, nu kommer dom snart ta ut honom, och jag kände precis när dom gjorde det. Jag höll andan och väntade några låånga sekunder, då började han skrika och jag började gråta av lättnad och lycka, han lät så frisk och stark. Jag fick se honom en kort stund innan dom gick iväg med honom till rummet bredvid, jag hörde hans skrik hela tiden och glädjetårarna fortsatte långsamt rulla ner längs kinderna.
Efter ett tag kom barnmorskan med honom och frågade om jag ville ha honom på bröstet innan dom skulle gå iväg. Självklart ville jag det! Där låg vi så i några minuter tills hon sa att han måste åka upp till intensiven.
Det kändes som att det tog en evighet att sy fast mig igen, jag ville bara därifrån och få se honom igen.
Dom rullade ut mig till ett annat rum och förklarade att jag skulle få ligga där och vila i 2 timmar. Jag fick en slags värmefilt på mig men ändå frös jag så otroligt mycket att jag bara skakade. Kändes som att tiden stod stilla där jag låg och bara väntade, jag försökte hela tiden röra på benen men det gick inte. När jag äntligen började kunna röra på fötterna och lite lyfta upp knäna ville jag bara ropa "okej nu är jag nog klar här! Ta bort mig härifrån nu! Var är min pojkvän och min son? Ta mig härifråååån!!". Jag hoppades att Lewis var okej och mådde dåligt över att han hade missat när vår son kom ut, jag började sakna honom så mycket medan jag låg där i mörkret och skakade av kyla.
Jag tittade på klockan hela tiden och förbannades över att jag hade glömt vilken tid jag kom dit, jag hade ingen aning hur länge jag hade varit där men jag var säker på att det hade gått 2 timmar! Plötsligt hörde jag någon prata engelska och sekunden senare kom Lewis gående där med någon sköterska, jag blev såååå glad av att se honom att jag inte alls lyssnade på vad sköterskan sa!
Han var så lycklig och berättade om hur han hade suttit med vår son i famnen i 45 minuter före han kom för att träffa mig. Väldigt lyckliga och stolta nyblivna föräldrar det var vi!
När sköterskan kom och frågade om jag kan röra benen nu var jag helt "jojoo absolut!", jag trodde jag skulle behöva stanna där längre om jag sa "inte ännu", så vi fick då äntligen åka upp till intensiv avdelningen där vår son låg.
Han låg i en sån där special värme kuvös och var kopplad till flera olika maskiner, men jag märkte inte ens av alla sladdar och slangar när dom lyfte ut honom och gav honom till mig, allt jag såg var en liten baby som är det sötaste och underbaraste jag någonsin sett.
Vi tvingades säga god natt och lämna honom för jag skulle till bb avdelningen där jag fick ett eget rum. Tyvärr fick Lewis ändå inte stanna över natten men några timmar fick han ändå vara så klockan 2 åkte han hem. Jag kunde inte sova alls den natten. Äntligen var han här och mådde bra och jag var sååå lycklig!
Vi hade kommit till sjukhuset ovetande klockan 17.30 och 3,5 timmar efteråt, klockan 20.54, kom vår son Miles till världen, han vägde 1885 gram och var 45,8 cm lång och absolut den sötaste babyn vi någonsin sett.
