3 days left
Today is a happy day! Sista dagen på jobbet, äntligen! Sen behöver jag aldrig mera återvända. Men jag har en känsla av att mitt strålande humör kommer försvinna när jag får min sista check, eftersom vi har haft lite tekniska problem så de kommer inte ge mig min bonus för januari och februari, vilket är ungefär 200 euro eller mer så jag måste försöka lösa det. I morgon ska jag vandra runt och njuuta av värmen och sen blir det att fira alla hjärtans dag. På lördag vill jag åka upp till berget Tibidabo, har velat göra det hur länge som helst nu men har alltid skjutit upp det till ett senare tillfälle. Och så måste jag packa ordentligt. Och försöka att inte ha så mycket ångest över att jag åker iväg och lämnar min pojkvän här.
Nu har jag tråkigt på jobbet i alla fall så jag tänkte berätta lite om min graviditet so far.
Jag fick reda på det i november och det kom som en chock, både för mig och min pojkvän, och såklart lilla Elsa som har varit med från början till slutet. Som ni säkert vet hade jag utvecklat lite av en alkis livsstil här nere och det var inte precis en glad nyhet till en början. Det blev mycket funderingar kring allt möjligt, efter ett tag blev det för mycket för mig och jag bestämde mig för att berätta för min mamma och hon var stöttande som vanligt!
Både jag och min pojkvän hade tankar som snurrade runt hela tiden och vi ändrade oss hela tiden, vissa dagar kändes det som att jomen kanske vi nog skulle kunna ha en liten bebis och andra dagar kändes det helt omöjligt. Problem som var vi skulle bo och hur vi skulle ha råd var de största funderingarna men som tur var min mor där med sina tröstande ord om att allt kommer att lösa sig. Mina hormoner gjorde knappast saken bättre heller, de flesta dagar kändes allt så hopplöst och jag var så otroligt ledsen över allt och inget och jag kände mig inte alls som mig själv längre. Och på köpet började illamåendet, mådde illa typ hela tiden, kunde knappt äta någonting alls vissa dagar och gick ner en hel del i vikt.
Men det är ju i alla fall vår lilla krabat som växer där inne så vi bestämde oss för att bli föräldrar. Min deppighet försvann inte och jag grät väldigt mycket, allt kändes så hopplöst på något sätt. Det var då jag började tänka att jag måste nog åka hem för att klara av allt detta och min pojkvän förstod men han ville ändå stanna i Barcelona så länge som möjligt. Illamåendet höll också i sig konstant fram till vecka 16 sen började det ge med sig lite och nu börjar jag bara må illa av vissa maträtter eller om jag går för många timmar utan att äta något.
När min deppighet och lite av illamåendet började försvinna då kom min ilska. Jag hade en period på typ 3 veckor där jag kunde bli såå arg över minsta lilla sak. Oftast var det min stackars pojkvän som fick ta smällarna. Och ända sedan jag fick reda på det har jag kämpat med min huvudvärk som jag har mest hela tiden, speciellt nu när jag inte kan ta något annat än paracetamol. Och överlag att vara gravid här i Barcelona och springa fram och tillbaka till sjukhus och försöka göra sig förstådd är inte lätt. Det har verkligen inte varit det minsta kul eller glädjefyllt eller någonting att vara gravid tycker jag. I alla fall inte fram tills nu. Den senaste veckan i alla fall har jag känt mig helt okej, jag känner mig lite som mig själv igen och det är otroligt skönt! Visst får jag lite nu som då panikattacker av allt möjligt, små saker som typ att jag inte kommer kunna ha sovmorgon igen eller duscha hur länge jag vill, och större saker som tanken på att jag inte kommer kunna sticka iväg på en resa eller flytta utan en massa planering. Eller att jag inte kommer kunna åka på någon metal festival i sommar. Men panikattackerna försvinner nog efter att jag tänker positivt på framtiden och får lite tröstande ord av min pojkvän. Och nu börjar jag känna mig lite excited, för trots alla negativa känslor och upplevelser jag har haft så känner jag ju ändå kärlek och längtan också efter denna lilla krabat.
