Therese Järnström

Det är inte så ofta jag skriver väldigt personliga inlägg (eller inlägg överhuvudtaget höhö) och det här är något jag har funderat på och påbörjat inlägg efter inlägg ända sedan jag flyttade hem för över ett år sedan. Men jag har aldrig riktigt kunnat förstå det själv, sätta ord på det, så jag tänkte lika bra att bara låta tankarna stanna i mitt huvud. Men så läste jag ett inlägg i Pessis blogg (pezsi.com, vet fortfarande inte hur man länkar haha) som hon skrev nu när hon kom tillbaka efter att ha rest i 6 månader, och jag började nästan gråta för att jag blev så full av alla möjliga känslor. Det är ju precis såhär som jag känner, som ingen förstår, som man inte kan förklara för någon för precis som hon skriver så "En del måste tro jag är schitzo eller har personlighets störningar efter sånahär inlägg."

Min resa ut i världen slutade ju ganska tvärt för att jag blev gravid, egentligen slutade den redan när jag först träffade Lewis och "skjöt upp mina planer". Så mycket jag ville se och uppleva, istället kom jag tillbaka till Finland. Don't get me wrong här nu, jag säger aldrig att jag hellre skulle vilja vara ut och resa än här med Miles!

Men när man är ute och reser så gör man också en personlig resa, man upptäcker så mycket saker om sig själv, man lär sig så mycket om hur man är som person och hur man vill vara. Det värsta för mig med att komma tillbaka till Finland var att jag förlorade mig själv, den person som jag hade blivit försvann sakta men säkert när jag kom tillbaka. Först trodde jag ju att det berodde på att jag var gravid, så mycket hände ju där inom loppet av några månader så inte konstigt om man blir lite galen, men nu inser jag att nej, det är nog Finland, sakta men säkert så gör finland mig till en person som jag inte alls vill vara. Låter kanske crazy men det är sant. Ända sedan jag flyttade tillbaka har jag, varje dag, en sån brinnande lust att åka iväg igen. Jag menar hur kommer det sig att man kan känna sig mer hemma på andra sidan jorden i ett land man aldrig varit till omringad av människor man aldrig sett förut? Och när man kommer hem till finland igen så känner man sig så vilsen, så ledsen över att vara tillbaka och man tappar bort sig själv och går in i det vanliga, tråkiga rutinlivet igen, det livet man inte tycker om och som var orsaken till varför man åkte iväg i första hand. Allt som har hänt känns verkligen som en dröm, det livet jag hade före jag reste iväg känns som att det aldrig har hänt. Att jag för 2 år sedan var i Thailand känns som en dröm, en helt magisk, underbar dröm som jag skulle göra allt för att kunna uppleva igen! Jag växte så mycket som person, men jag hade ändå bara börjat. Och nu känns det som att jag har förlorat allting, jag vill inte ut i världen bara för att se världen längre, utan även för att hitta mig själv igen. Jag känner mig så "fast" här, ja allt är bekant och lätt och att bo här är ju att vara i min bekvämlighetszon, men någonting jag har lärt mig är att jag var aldrig menad att vara i min bekvämlighetszon, istället ska jag ta och pusha mig ur den så fort jag märker att det börjar hända. Finland kommer nog alltid ha en plats i mitt hjärta, det är ju mitt fosterland och min familj och vänner bor här, men det finns ändå en sorts hat-kärlek som gör så att jag känner att jag vill inte stanna här. I want to get out there and see the world!

Jaja, nu fick jag skriva av mig lite i alla fall. Känns bättre nu!